2016 ändrade IUCN giraffens status från livskraftig till sårbar. Detta som en följd av att de minskat i antal. För att driva bevarandearbete är det viktigt att ta hänsyn till att det finns olika arter av giraff. Hur arterna delas in och vad som definieras som art har varit väldigt omdiskuterat. Ett sätt att dela in arter är att definera en art som en population som kan få avkommor. På giraffer används framförallt genetiska metoder för att avgöra om olika giraffer skulle kunna få avkommor då det av praktiska skäl är svårt att följa om olika giraffer kan få fertila avkommor i det vilda.
Genetiska tester analyseras genom att till exempel mitokondrie-DNA undersöks vilket gör att moderslinjer kan följas. (Mitokondrie-DNA nedärvs från modern). En annan variant är att klassa arter utifrån utseende. Det ger dock inte besked om huruvida de kan fortplanta sig med varandra och kan därför bli missvisande ur bevarande synpunkt.

Giraffarter delas ofta även in i underarter. Att de är underarter innebär att de hör till samma art men har urskiljbara genetiska skillnader. Ofta är de geografiskt avskiljda från varandra. Giraffer som tillhör olika underarter kan ändå få gemensamma avkommor. Med tiden kan dock skillnaderna mellan underarter bli större tills en ny art så småningom bildats.

Fram till 2016 ansågs det finnas en art och nio underarter, men enligt en genetisk studie 2016 finns det nu fyra arter. Forskarna förvånades över hur stor genetisk skillnad det var mellan arterna då de har liknande storlek och kroppsbyggnad. De undrade också över vad som hållit grupperna isär så länge att de splittrades i olika arter. Upptäckten innebar att det finns ännu fler arter att skydda. Två av de nya arterna var så få i antal att de betraktas som hotade. Arterna kallas masai- giraff, retikulerad giraff, den södra giraffen och den norra giraffen. Det är den norra giraffen och den retikulerade giraffen som var så fåtaliga att de ansågs hotade. Den nordliga giraffen har tre underarter och den sydliga giraffen 2 (WWF). Det finns alltså 4 arter och 5 underarter.

I Kenya finns 3 av arterna (nordlig giraff, masaigiraff och retikulerad giraff). Där har de anpassat sin fortplantning efter olika lokala regnperioder (WWF). Kalvarna föds vid regnperioden så de kommer när växtligheten är som rikligast. Den nordliga giraffen finns i nordvästra Kenya. Där sker regnperioden och kalvarnas födelse juli-augusti. I nordöstra Kenya finns retikulerad giraff och där är regnperioden och kalvninganar i april-maj. Masaigiraff finns i södra Kenya och får kalvar i samband med regnperioden där som är december- mars. Det kan förklara att arterna inte korsar sig med varandra. 

Pälsens mönster skiljer sig mellan arterna även om de i övrigt har liknande kroppsbyggnad.

Foto hämtat från pixaby. Uppladdat av gekkodigitalmedia.

Masaigiraffen har taggiga fläckar som ”snöflingor”.

Foto hämtat från pixaby. Uppladdat av Ben_Kerckx.

Retikulerad giraff eller nätgiraff har fläckar som formar ”nät” mönster på kroppen. Fläckarna är som stora angränsande fält.

Fotad av mig i Kenya.

Nordlig giraff har mer regelbundna avskiljda fläckar som är mörkare i mitten.

Det intensiva jordbruket påverkar insekter negativt genom att de träd och annan växtlighet som normalt omgärdar åkrarna tas bort. Fälten blir då homogena. Insekter gynnas snarare av ängsmark där det betar djur.

Insekterna påverkas även negativt av bekämpningsmedel inom jordbruket. Neonikotinoider har till exempel i studier visat sig leda till bidöd genom att de försämrar binas förmåga att fortplanta sig (Visades i en svensk studie 2015 ”Seed coating with a neonicotinoid insecticide negatively affects wild bees). Det är en typ av växtskyddsmedel som bland annat används i raps som skydd mot jordloppor. Negativa effekter på bins fortplantning som en följd av neonikotiner visades även i fältförsök i Storbritannien, Ungern och Tyskland (LandLantbruk 2017). 2018 förbjöd EU- kommissionen användandet av 3 neonikotinoider bortsett från i permanenta växthus (Kemikalieinspektionen).

Samtidigt som jordbruk har negativ påverkan på insekter är det till stor del beroende av insekter. De har till exempel funktioner som pollinerare, nedbrytare eller biologiska bekämpare.

Honungsbi, solitärbin och humlor är pollinerare. De behövs för bra skördar av till exempel oljeväxter och åkerbönor (Jordbruksverket). I de intensiva jordbrukslandskapen har solitärbin och humlor svårt att hitta boplatser. Många humlesarter bor till exempel i gamla sork och musbon i stubbar, lövhögar, håligheter i träd eller under grästuvor. Solitärbin bygger framförallt bon i håligheter. Vissa arter gräver bon själva med frambenen men många arter behöver färdiga håligheter till exempel under stenar eller sprickor i träd. 

Foto hämtat från pixaby. Uppladdat av Myriams- Fotos.

Dyngbaggar är bra för jordbruk då de bryter ner gödsel (Jordbruksverket). Om gödseln inte bryts ner effektivt kan den kväva gräset istället för att näringen görs tillgänglig för växterna. En finsk studie har även visat att komockor med dyngbaggar innebar lägre metanutsläpp. Dyngbaggar verkar därför bidra till att minska växthuseffekten. Dyngbaggar påverkas dock negativt av avmaskningsmedel. Om det går få djur på bete (för att de hålls i stall under hög produktion) missgynnas dyngbaggar också. Daggmaskar har också en viktig funktion som nedbrytare. Daggmaskspillning innehåller mycket högre halter växttillgängligt kväve, fosfor och kalium än vad jord gör. Maskarna påverkas dock negativt av bearbetning av jorden och packning av marken. De påverkas också av kemikalier men olika mycket mellan arterna beroende på var de lever i jorden. 

Foto hämtat från pixaby. Uppladdat av Eukalyptus.

Tvestjärtar utövar biologisk bekämpning vilket gynnar frukt och bärodlingar där bladlöss är ett problem (Jordbruksverket). En enda tvestjärt kan äta tusentals bladlöss under sitt liv. Samtidigt kan de äta av frukter om annan föda inte finns tillgänglig och då ses som skadedjur. Även för tvestjärtar är det viktigt med håligheter att söka skydd i, vilket kan vara svårt att hitta i ett homogent odlings landskap. Nyckelpigor äter också bladlöss. Vissa arter av nyckelpiga äter även ullöss och mjöldagg. Även nyckelpigans larver äter bladlöss, en nyckelpiga kan äta 2500 bladlöss under sin livstid. Nyckelpigor påverkas också negativt av bekämpningsmedel. De missgynnas även av att det finns få buskar vid åkerkanterna, då buskarna ger skydd. 

Foto hämtat från pixabay. Uppladdat av BubbleJuice

Foto hämtat från pixaby. Uppladdat av Pexels.

Botswana tillåter nu elefant jakt igen med motiveringen att de påverkar boskapsproduktion negativt (Aftonbladet 24 maj, 2019). Jakt på elefanter har varit förbjudit i Botswana sen 2014 då man ville skydda och bevara arten. Det beräknas nu finnas 130 000 elefanter i Botswana.

IUCN klassar Afrikansk elefant som vulnerable även om populationen bedöms öka. Enligt WWF har världens population av elefanter minskat mycket till följd av jakten på elfenben. I början på 1900-talet fanns det uppskattningsvis 10 miljoner elefanter i Afrika. Antalet sjönk till cirka 1,4 miljoner på 1970- talet. Idag beräknas det finnas cirka 400 000 elefanter i Afrika. Drygt en fjärdedel av dem finns alltså i Botswana och kan drabbas av jakt. Det finns även Asiatiska elefanter men den populationen är mindre och beräknas bestå av 26 000- 33 000 vilda elefanter.

Tjuvjakt på elefanter i Afrika har dessutom nått nya rekordnivåer enligt WWF. Deras senaste beräkningar tyder på att 20 000 elefanter dödas varje år. Det är alltså cirka 5 % av populationen som bedöms finnas i Afrika. Det har till och med funnits problem med att bevara elefanter i skyddade områden. Det största skyddade området i Afrika är Selous som är en nationalpark i Tanzania. Där sjönk antalet elefanter från 120 000 år 1986 till 13 000 år 2013. 

Då populationen har minskat så mycket och tjuvjakt varit så vanligt förekommande verkar det helt galet att börja jaga elefanter för att hålla populationen nere. Istället borde man forska och implementera metoder som gör att människor och elefanter kan existera i symbios. Att hålla elefantpopulationen på så låg nivå att de nästan utrotas är ingen bra idé då det på sikt blir svårt att utveckla metoder för att hantera stora elefantpopulationer. Då tjuvjakt också sker till stor utsträckning riskerar en liten population att utrotas.