Foto hämtat från pixaby

Jordgubbar är ju väldigt starkt förknippade med sommar. Här kommer ett inlägg med information om dem som jag har sökt upp. Jordgubbar är lite speciella då de inte är en art utan en hybrid som odlats fram genom korsning av två smultronarter. För att få den smak man ville ha användes scharlakanssmultron från östra Nordamerika och för att de skulle bli stora användes jättesmultron från Chile (POM- programmet för odlad mångfald). Korsningen mellan smultronen påbörjades i Frankrike runt 1740- talet och jordgubbar introducerades i Sverige på slutet av 1700-talet. Jordgubbarnas latinska namn är Fragaria x ananassa och de ska därför ha kallats för ananassmultron när de först introducerades i Sverige. Vetenskapligt sett är jordgubben inte ett bär utan en så kallad skenfrukt. Den är en ”uppsvälld blombotten” och de gula prickarna på är de riktiga frukterna. Jordgubbsplantan tillhör familjen rosväxter. 

I Sverige konsumeras 15 000 jordgubbar varje år (naturskyddsföreningen). Odlingar sker över hela Sverige men framförallt i skåne och Blekinge. Odlingssäsongen i Sverige varar från slutet av maj till början av september. Långa dagar och svala nätter ger bra förutsättningar. Jorden bör vara genomsläpplig och väldränerad. Det underlättar om odlingen ligger i öppen terräng som gärna sluttar då jorden torkar snabbare under dem förutsättningarna. Man minskar då risken för svampangrepp då svamp trivs i fukt. Jordgubbar är anses allmänt vara svåra att odla då de är känsliga för insekt och mögelangrepp. Besprutning är därför vanligt (livsmedelsverket). I Sverige besprutas jordgubbsodlingar i snitt 7,8 gånger under växtsäsongen (naturskyddsföreningen). Jordgubbar är även känsliga för frost och torka.

Jordgubbar anses ha vissa positiva hälsoeffekter. De innehåller tillexempel mycket c-vitamin och folat (livsmedelsverket). C-vitamin är en organisk syra som bland annat hjälper kroppen att ta upp järn. C-vitamin har även funktioner som stärker hud, tänder och skelett. Förutom c- vitamin innehåller jordgubbar antioxidanter som har antiinflammatoriska effekter. Enligt mittkok.expressen.se är svenska jordgubbar ofta sötare än utländska. Det beror på att vi har svala nätter vilket gör att färre sockerarter förbrukas i plantan.

Samtidigt som jordgubbar är nyttiga och uppskattade oroar besprutningen. Livsmedelsverket menar att det inte är någon fara och hänvisar till deras stickprovskontroller 2018. Där hittades inga prover med halter av bekämpningsmedel över gränsvärdena. De menar även att svenska jordgubbar generellt innehåller mindre bekämpningsmedel än importerade jordgubbar. Naturskyddsföreningen påpekar dock att jordgubbar är bland de mest besprutade grödorna. De varnar för att det saknas kunskap om hur miljö och hälsa långsiktigt kan påverkas av besprutningen. Världsnaturfonden har varnat för spanska jordgubbar då odlingar tär på naturresurserna. Vatten leds illegalt till odlingarna vilket har dränerat området. Det ska ha lett till att floden Rocina torkats ut. Jordgubbarna skyddas även av långa plasttunnlar vilket har lett till att plastavfall spridit sig. 4500 ton plast bedöms komma från odlingarna och hamna i omgivande miljö varje år. Dessutom används bekämpningsmedlet brommetan trots att det är förbjudet inom EU. WWF har därför uppmuntrat till bojkott av spanska jordgubbar. Extrakt skrev 2017 att miljöorganisationen Environmental Working Group mätt halterna av bekämpningsmedel i flera frukter och grönsaker. De fann att det kunde finnas rester från 22 olika bekämpningsmedel i en jordgubbe. Vissa av bekämpningsmedlen som hittades var såna som anses orsaka bidöd. EU-organet EFSA har också sett i mätningar att jordgubbar överstiger lagliga nivåer av rester från bekämpningsmedel. Men de ser inga risker med det utan har uttalat att bara för att den lagliga gränsen överskrids betyder det inte nödvändigtvis att säkerhetsgränsen överskrids. Personligen tycker jag det är ett konstigt uttalande då man borde kunna förvänta sig att lagarna följs. Särskilt när man har sett negativa effekter av odlingar som i spanien. Dessutom menar ju naturskyddsföreningen att kunskap om hur kemikalier påverkar miljön och vår hälsa på lång sikt saknas.

Tidigare var jag inget stort fan av fåglar och hade lite svårt att förstå förtjusningen hos fågelspanare. Min utbildning ändrade det i och med att jag lärde mig mer om deras fascinerande fysiologi. Även mitt examensarbete, som jag gjorde i Brasilien, påverkade min syn på fåglar då de fanns i sån fantastisk mångfald där. Ibisar, papegojor och massor med småfåglar. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om fysiologi hos olika fåglar.

Det finns ju otroligt många och olika arter av fåglar. Tänk allt från struts till små bofinkar. Vissa flyger, andra inte. En del är rovfåglar medan andra äter frön. Vissa simmar, andra inte. En del lever i varmt klimat medan andra lever i kallt.

Fåglar betraktas som en undergrupp till dinosaurier (lunds universitet). De tillhörde gruppen Theopodra (samma som tyranussarus Rex). Något unikt med fåglar är ju dels deras fjäderdräkt och dels deras flygförmåga. Hur och varför uppkom detta? Gruppen av dinosarier som fåglar utvecklades ifrån var små dinosarier som gick på 2 ben och hade fjädrar. Fjädrarna var dunlika och användes inte för flygning. Istället hade de kanske en isolerande funktion. De skulle även kunna ha haft andra funktioner tillexempel varit en del av parningsmönstret. Hos vissa dinosaurier utvecklades sedan fjädrarna på ett sätt som underlättade flygning. Det finns olika teorier om varför fåglar började flyga. Men den vanligaste utgången för teorierna är att dinosaurierna började glidflyga innan de började flyga aktivt. En teori är att de levde i träd och hoppade mellan grenar och då underlättade glidflygning. En annan teori är att de levde på marken och använde flaxande för att ta sig fram snabbare och nå högre höjder. Oavsett tror man att flygförmåga utvecklades i flera steg.

Det finns en hel del fysiologi bakom flygförmåga. Flygande fåglar har till exempel lätta skelett. Till största delen är de fyllda med luft. En kraftig bröstbenskam anses också vara viktigt då den utökar vingarnas muskelfäste. Själva fjädrarnas design är också viktig för flygfunktionen. De måste utformas så de utövar kraft gentemot luften. Vingfjädrar måste ha en smalare framkant än bakkant för att stabilt möta luftströmmar.

Fjädrarna är av olika typer. Det finns till exempel stjärtfjädrar, vingfjädrar, täckfjädrar och dunfjädrar. De har olika strukturer och funktioner. Vingfjädrar är som sagt anpassade för att möta luftströmmar och underlätta flygning. Dunfjädrar är snarare värmeisolerande. Fjädrar bildas av överhud och består av keratinocyter. Det är samma

material som bildar hårstrån. Fjädrarna växer ur fördjupningar i huden som kallas folliklar. Längst

ner i follikeln finns en papill. Där finns en ring keratinocyter som delar sig och skjuts upp lite i taget. På papillens yta finns melanosomer som tas upp av den utväxande fjädern och ger den dess färg. Man tror att fjädern får olika färger utifrån vilket melanin (färgämne) melanosomerna producerar. Något speciellt med fåglar är att andra färgämnen än melanin kan tas upp i fjädrarna hos många fåglar. De vanligaste är Karotenoider som kan ge gul, orange och röd färg. Det är samma färgämnen som finns i morötter och höstlöv. Karotenoider tas upp av fågeln via föda. Papegojor bildar troligen själva färgämnet psittakofulviner. Andra ovanliga färgämnen är porfyriner och metalloxider. Färger som bildas av färgämnen kallas för pigmentfärger. Men fåglar har även så kallade strukturfärger. De orsakas inte av färgämnen i fjädrarna utan av optiska illusioner. Det finns till exempel i fjädrarna hos påfåglar. 

Tuppkammen hos höns antas vara ett resultat av sexuell selektion.  Tupparnas kammar har haft medicinsk betydelse för människan. 1940 började man utvinna hyaluronsyra ur tuppkammar. Hyaluronsyran användes sedan som grundsubstans i ett preparat som används vid operation av grå starr. Hyaluronsyra har även använts för att bekämpa atros och ledbesvär.

Ytterligare en häftig sak med fåglar är deras sång. Man tror att de sjunger för att attrahera partners och för att försvara revir. Det är troligen också ett sätt för flockfåglar att hålla ihop och kanske ett sätt att varna för faror. Blåhaken är en av de arter med högst ljud. Den kan göra läten på 100 decibel som hörs på över en km avstånd. Papegojor kan till och med lära sig säga ord.  För att kunna göra det krävs det att kunna kontrollera sin andning och fåglar har två struphuvuden vilket underlättar sång. Det finns papegojor som lärt sig över 300 ord.

Alla fåglar har näbb men med olika utformning beroende på vad de äter. De är också möjligt att näbben fyller andra funktioner som att bygga bon, spräcka sig ut ur äggskal eller slåss. En sydamerikansk fågelart som heter tukan har den längsta näbben i förhållande till sin kroppsstorlek. Näbben utgör en tredjedel av tukanens längd men bara 5 % av kroppsvikten. En fördel med den långa näbben är att tukanen kommer åt frukter långt ut på grenar som den egentligen är för tung för. Men framförallt tror man att näbben är viktig för att reglera kroppstemperaturen. När temperaturen stiger förs varmt blod ut i näbben så att resten av tukanen kyls ner.

Även fåglarnas matspjälkningssystem är lite annorlunda. Först har de en utvidgning av matstrupen vilket kallas kräva. Där kan föda lagras innan den fortsätter till körtelmagen. Körtelmagen påminner mer om vår magsäck. Där utsöndras spjälkande vätskor som börjar bryta ner maten. Sen hamnar maten i muskelmagen där den mals ner. För att malas äter fåglarna småsten som i den här magen knådar matresterna. På insidan av muskelmagen har de ett lager koilin (ett komplex bestående av proteiner och kolhydrater) som skyddar muskelmagens väggar.

Fåglarna lägger ägg utanför kroppen och ruvar fram ungar som kläcks. Ägglossning från äggstockarna påminner om ägglossning hos däggdjur men sen när ägget är i äggledaren utvecklas det vidare. Det går 24 timmar mellan att äggcellen släpps och att ägget läggs. I äggledarens första del kan äggcellen befruktas. När det vandrar neråt till en annan del av äggledaren rullas det in i äggvita. Den delen är den längsta i äggledaren. Sen blir ägget kvar i cirka 20 timmar i skalkörteln som är precis innan vaginan. Där späds äggvitan ut och sen täcks ytan med kalciumkarbonat som bildar skal. Även kutikulan bildas, det är en vaxartad hinna som förhindrar att bakterier tar sig in i ger genom porer i skalet. Kutikulan förhindrar även uttorkning i ägget. Muskelkontraktioner får ägget att rotera i körteln och få sin typiska form. Äggula lagras redan i äggcellen när den är i äggstocken. Ägguleämnet hämtas från levern. Många hormoner är inblandade i äggläggningen och därför påverkas äggläggning av till exempel ljus. 

Synen skiljer sig mellan fågelarter beroende på hur de lever men är generellt avancerat. De flesta fåglar har ögon som sitter fast i skallbenet. De kan därför inte röra på ögonen utan måste röra hela huvudet. Fåglar blinkar inte med ögonlock för att hålla ögonen fuktiga utan har istället en blinkhinna. Blinkhinnans rörelse är så snabb att det för oss ser ut som om fågeln aldrig blinkar. Blinkhinnan är genomskinlig så fåglarna förlorar inte synen när de blinkar. Förmodligen används blinkhinnan vid flygning för att förhindra uttorkning av hornhinnan. De flesta fåglar har ögonen placerade på sidan av huvudet som bytesdjur även om vissa, som ugglor, har dem på framsidan. För fåglar som har ögonen på sidorna innebär det ett vidare synfält. De ser bakåt, uppåt och neråt men inte en punkt rakt framför sig vilket gör avståndsbedömning svårare. Näthinnan är större hos fåglar än hos däggdjur och de saknar blodkärl i näthinnan. Blodförsörjningen sköts istället genom pecten (en blodkärlsstruktur som ligger utanför näthinnan). Fåglar har två foveor till skillnad från människor som har en. Foveor är fördjupningar i näthinnan där synceller sitter extra tätt och skarpseendet är extra välutvecklat. Människor har tre tappar som regristrerar färg men fåglar har fyra och kan även uppfatta uv-ljus. Forskare tror att de även kan se magnetfält. Nattaktiva fåglar har stavar som är viktiga för syn i mörker men de flesta fåglar har få stavar vilket gör att de inte har ett så bra mörkerseende. 

Vad gäller hörsel så hör fåglar bra fast de saknar ytteröron. Men man har inte i studier kunnat hitta en fågelart som hört toner över 20 kHz som är de högsta ljuden människor uppfattar. Fåglar har i studier även visat sig ha bra luktsinne. Forskare har sett att de använder luktsinne vid födosökande. Växter sänder ut speciella lukter när de drabbas av bladlöss. Bladlössen drar i sin tur till sig spindlar vilket lockar fåglar. I studier verkar fåglar kunna använda luktsinnet för att söka de angripna växterna. Man har också sett att talgoxar kan känna lukten av larver i ett träd.

Övrig rolig fakta är att världens minsta fågel (bikollibrin) är 5 cm lång och väger 2,5 gram. Världens största fågel är den afrikanska strutsen. Den kan bli 2,5 m hög och väga 135 kg.

Alla bilderna är hämtade från pexels.

Foto från pexels. Uppladdat av James Wheeler.

Kor ser färre färger än vi då de har 2 typer av färgkänsliga receptorer (tappar), i näthinnan, medan vi har tre. Däremot har de ett bättre mörkerseende då deras ögon reflekterar infallande ljus inne i ögat. Deras ögon sitter på sidan av huvudet vilket gör att de ser runt sidan på sig och snett bakåt. De ställen de inte ser utan att röra på huvudet är det som är rakt bakom och precis framför dem.

Deras luktsinne är bättre än vårat. De har ett organ som kallas ”Jacobssons organ” inne i munhålan. De kan därför inhalera en doft genom munnen och inte bara med näsborrarna. 

Kor hör både högre och lägre ljudfrekvenser än människor och kan alltså uppfatta sånt vi inte hör. 

En förmåga kor har som människor helt saknar är förmågan att känna av jordens magnetfält. Forskare tror att de använder det sinnet för att navigera. När korna är på bete ställer de sig ofta i nord-sydlig riktning. 

En kos råmande kan uttrycka flera saker. De har till exempel ett särskilt skriande som de bara använder när de råkat komma bort från sin flock. De känner igen varandra på hur de råmar. De reagerar mycket på mänskliga röster. Man har sett i studier att de verkligen ogillar ilskna människoröster. Det verkar vara värre för dem än bullrande från maskiner.

Kor kan producera mer än 50 kilo saliv på en dag. Men de kan inte kräkas.

Kornas knän är utvecklade så de kan gå upp för trappor men inte nerför.

En brittisk studie av Donald Broom och Kristin Hagen utfördes på kalvar där man kom fram till att de verkade gilla att lära sig öppna en grind. Forskarna såg att pulsen ökade som om kalvarna blev exaltrerade. Dessutom visade de glada beteenden när de lyckades öppna grindem. Det tyder på att kor kan finna glädje i att lösa problem och lära sig nya saker. 

Något som många tycker är lite otippat är att hormoner som finns hos däggdjur även kan finnas i växter. De kan till exempel innehålla fytoöstrogen. Hos växter finns de som nedbrytningsprodukter men om djur äter en sån växt kan växtens fytoöstrogen binda till djurets östrogen receptorer. Det kan som ett resultat påverka djurets fortplantning då östrogen är ett könshormon. Djuret kan till exempel få svårt att bli dräktigt.

Växter som innehåller mycket fytoöstrogen är till exempel rödklöver, solrosfrön, soja och råg. Det har debatterats huruvida människor påverkas av att äta växter med mycket fytoöstrogen. 

Det finns olika teorier om varför växter innehåller fytoöstrogen. En teori, som inte har bevisats, är att det är ett växtskydd mot betande djur. Om djuret äter växten får det svårare att fortplanta sig och då gynnas växten. På det sättet undviker den att bli undanträngd av betande djur. En annan teori är att de liknande hormonen indikerar släktskap mellan växter och djur. Hormonerna skulle alltså härröra från en gemensam förfader och blivit kvar även hos växter under deras evolution. Bortsett från fytoöstrogen har andra hormoner hittats i växter som östrogen, testosteron och progesteron. 

Foto från pixaby. Uppladdat av MabelAmber.